"En blondins hjärnceller kan dö - Ensamma."
Nu är jag äntligen nöjd med frippan. Blond igen och det var länge sedan. Även om jag trivs i mörkt så är det på något vis jag att vara ljus i huvudet. Men vem vet snart kanske det mörknar på igen. (stackars hår)
Nu är det helt öppet och fritt att prata om bebisen, alla som är av intresse vet om lyckan. Nu vill jag helst bara att tiden ska gå så jag kan få känna mig lite gravid på riktigt. Jag är i v.20 altså halvvägs, men magen är fortfarande liten och vet man inte om det så syns det inte. Ganska skönt, men bara det inte bara skuttar till och spräcker hela huden. Fåfäng och lite löjlig, men det här är å andra sidan den största förändringen någonsin på väldigt kort tid så det får nog ta sin tid att vänja sig vid saker och ting.
Det är nog mest synd om Johan som får lyssna på mitt prat dagarna in och ut. Hans eget val ;)
Idag ska vi träna och gå på bio!
Kommentarer
Trackback
