gabriellahesselius

Det värsta som kunde hända har hänt. Pia, min allra finaste vän, som gör allt för mig utan att kräva det minsta tillbaka, är tydligen riktigt dålig i ryggen och benen. Tre ställen i ryggen och båda knäna.

Jag vrider och vänder hela tiden på hur jag ska göra..jag klarar inte av det här, på riktigt. Hon ska ju alltid finnas vid mig!

Vi förstår varandra så fruktansvärt bra! Minsta vink, minsta kroppsspråk och hon förstår. Tröstar och står kvar, alltid!

Jag blir så arg och ledsen. Kunde det inte bara få vara perfekt nu när jag äntligen hittat någon som är så perfekt för mig och jag för henne!?

Det är verkligen så sant, det gamla ordspråket; hunden är människans bästa vän.

Nu ska jag bädda ner mig ensam i en stor bädd. Johan måste ju få sova ut, stackarn blir väckt när jag ligger vaken i timmar och matar Sixten......

Nu har jag fått sova i två timmar och känner mig utvilad? Farfar Peo är ute och går med Sixten och Pia, jag kan inte låta bli att vara lite orolig och halvt nervös över hur det går. Får tänka att han faktiskt själv har haft två egna.

Inatt var första natten som jag tyckte att allt kändes okej. Jag hade inte lust att skrika för att jag blev väckt för fjärde gången på två timmar. Det var lixom bara accepterat på något vis.

Han har gått upp nästan ett kg på tre veckor(!!) i snitt ska de gå upp 600g på fyra veckor. Jag är nöjd och stolt, vilket får mig att bita i lite extra med amningen.

Men en sak är säker, bilden som jag fick innan om att allt är så gulligt puffigt med rosa ballonger om att ha barn, det är lite skit snack. Det kommer och går.


Nu blir det upp och äta frulle :)

Ska passa på att uppdatera nu när jag ändå bara sitter och väntar på att Sixten ska somna så att även jag kan få göra detsamma.

Det här med att vara mamma är verkligen ingen dans på rosor. För det första så känner jag mig då inte som en mamma, jag är ju fortfarande jag som drömmer vidare om en hund till som jag ev kan tävla lite smått med. Sen sova, det är ju bara att glömma, vilket jag visste men så försörjd jag känner mig! Äcklig,risig, blek med taskig hy och frissigt hår..

Amma gör fruktansvärt ont, fortfarande efter två och en halv vecka..

"Ge det tid" "det är mysigt," "det blir bra"
Men är det värt det när jag nästan bara grinar av ren smärta varje gång? Fy..

Sen är vår lilla otroligt fin och även snäll.
Nuu sover han heej!!