"Jag har blivit gravid, men kan inte hitta gravören"
Nu har vi varit upp i Skellefteå och bara tagit det lugnt med Johans familj. Var lite som att åka tillbaka i tiden, grått och inte alls så vårigt som det är här nere. Och hur trevligt och mysigt det än är uppe i Norr så är det ALLTID så fruktansvärt skönt att komma hem till våran egna säng och egna rutiner. Tänk att det ska behövas åkas bort för att upptäcka hur bra det är hemma..
Cravings säger ni.. Nej jag måste gör er besvikna, jag har inte haft några direkta såna. Däremot så är citroner MYCKET godare än förut, men jag känner inte det här måste ha begäret. Jag blev "stor" ganska sent och har därför inte alltid varit påmind om att jag är gravid. Det är inte försen nu som det kommer bebistankar upp i huvudet hela tiden, vilket också är lite jobbigt. Varje gång jag reser mig upp ur soffan, varje gång den lilla sparkar, varje gång jag ser mig i spegeln, varje gång jag sitter i soffan. I princip hela tiden med andra ord.
Jag har också mått så otroligt bra, många gånger har jag tänkt "är det så här att vara gravid så kan jag vara det jämt"
Tänker jag tillbaka på i början så ser jag ändå en viss skillnad och att allt inte var helt på topp dygnet runt. Humöret var nog lite värre, men inte så där djävulskt som jag ofta hört att det ska bli. Sen var inte heller maten det bästa på dagen, kött var verkligen ingen hitt. Pinade i mig maten, sakta men säkert. Även väldigt mycket oro, det är inget i magen, det är påhitt, jag har blivit knäpp. Varför kräks jag inte? Varför känner jag inget? V. 16 fick jag komma in och lyssna. Och visst var det ett hjärtljud vi hörde, otroligt snabbt ljud. Men så mäktigt. Då var tårarna inte långt bort kan jag säga. Ultraljudet var också en upplevelse, men jag måste nog påstå att hjärtljudet var snäppet mer känslosamt.
Nu har 70% av graviditeten gått och jag måste få berömma mig själv. Jag är faktiskt stolt. Senast igår var jag och Johan och spelade basket. Jag gnäller inte ofta, kanske borde jag lugna ner mig en smula, men samtidigt så vill jag inte, jag mår bra och jag kan! Visst pratar jag en hel del om det, men mest med Johan. Vet själv att det inte är allt för intressant för andra att lyssna på, men jag måste ju få det ur mig. Måste få berätta att det är lite jobbigt att bli "tjock" att se brösten förstöras för all framtid, att bli finnig inte är jätte kul, att höfterna blir bredare, att inte få känna sig attraktiv är riktigt jobbigt, att se att folk ser på mig med helt andra ögon. Jag är inte jag längre. Och att hinna anpassa psyket lika fort som kroppen gör det är inte allt för enkelt.
Men framför allt det där så skiner jag, jag känner det, jag är lycklig!
För allt det som känns jobbigt är för det mesta psyket och det har jag fått/får mycket hjälp, all hjälp från den person som inte bara är min sambo utan min bästa vän. Även när jag som minst visar att jag faktiskt mer än allt behöver en kram och bara få höra de där underbara orden så lyckas han då alltid trycka på rätt knappar.
Kommentarer
Trackback
